När personligheten blir arbetsredskap

En 23-årig kvinna fick nyligen lämna sitt sommarjobb i en underklädesbutik efter bara nio timmar. Enligt hennes egen berättelse ansågs hon inte vara “tillräckligt dominant” i mötet med kunderna. Bland annat kritiserades hon för att inte ha varit tillräckligt pådrivande när en äldre kund ville titta på en produkt innan hon provade den. Händelsen har fått stor spridning i sociala medier och väckt starka reaktioner. Det är lätt att avfärda historien som ett enskilt misslyckat ledarskap eller en ovanligt dålig introduktion. Men den säger något större om vår tid. Av reaktionerna på avslöjandet blir det tydligt att den här utbyteslogiken är relativt vanlig i dagens arbetsliv. Det pekar på att det blivit alltmer normerat att behandla männsikor utifrån stereotyper som arbetsredskap.

För frågan är inte bara varför någon kan få sparken efter nio timmar.

Frågan är varför allt fler jobb idag verkar kräva en särskild personlighet. I det här fallet var aggressivtet (?) ett önskat personlighetsdrag. Man ställer sig frågan om någon som fått höga poäng på anti-social personlighetsstörningstest hade passat profilen bättre för företaget? Har de tänkt på det när de skrivit sina varumärkesstrategier och rekryteringsrutiner? Det skulle vara intressant att undersöka. Riktigt intressant skulle det bli att titta på vad händer då med aggressiva medarbetare när de börjar gå emot organisationens ideal? Den slags personlighet brukar inte vara kända för följsamhet och att underordna sig.

Från arbetskraft till varumärkesbärare

Under större delen av 1900-talet anställdes människor främst för vad de kunde göra. Kompetens, erfarenhet och yrkesskicklighet stod i centrum.

I dag ser arbetsmarknaden annorlunda ut. I tjänsteekonomin säljer företag inte bara produkter utan upplevelser, relationer och identiteter. Butiksanställda, kundtjänstmedarbetare, säljare och servicepersonal förväntas inte bara utföra arbetsuppgifter – de ska också representera ett varumärke. Den anställde blir en förlängning av företagets identitet.

När en butik vill uppfattas som exklusiv, trendig, självsäker eller inspirerande förväntas personalen ofta förmedla exakt samma egenskaper. Arbetsrollen handlar då inte längre enbart om prestation utan om personlighet. Det är här begreppet “varumärkesbärare” blir centralt. I många moderna organisationer är medarbetaren inte bara anställd för sitt arbete. Personen blir en del av marknadsföringen. Jag har hört exempel på medarbetare som fått sparken för att de hade fel märke på sina kläder och handväskor eftersom de inte rimmat med företagets varumärke. Som jag tidigare skrivit om så kan man se den moderna organisationen som en glasbur där vi ständigt exponeras för kritiska blickar. Jag tänker att historien om tjejen som fick sparken efter 9 timmar är ett tydligt uttryck för det.

Utbyteslogikens expansion

Sociologer har länge beskrivit hur marknadens logik breder ut sig till områden som tidigare styrdes av andra värden. Många har hört talas om NPM inom offentlig sektor och faktum är att jag tror att det även blivit en slags omvänd logik som flyttas över från offentlig sektor till privat sektor och att det uppstår mönster som i en vävstol där den ena flätas in i den andra över tid. Likheterna blir alltfler och skillnaderna allt färre i hur organisationerna styrs. CEntralt tycks vara frågan om: Vad tillför du? Hur skapar du värde? Hur stärker du organisationens position? I den logiken blir personliga egenskaper en resurs som kan värderas, mätas och sorteras. Att vara social, energisk, drivande, flexibel eller dominant blir inte bara uppskattade egenskaper. De blir ekonomiska tillgångar. Problemet är att gränsen mellan yrkesrollen och individen suddas ut.

När någon får höra att den inte är tillräckligt “dominant” är det svårt att veta om kritiken handlar om arbetsinsatsen eller om personen själv. Det är som sagt också svårt att ens veta vad som avses när de säger att det är önskvärt. Är det verkligen ett dominant drag som efterfrågas och varför tror man att kunderna skulle uppskatta att bli överkörda? Någonstans har logiken stora luckor och visar på djup okunskap på många nivåer.

Individualiseringens baksida

Samtidigt lever vi i ett samhälle där individualisering länge framställts som något positivt.

Vi uppmuntras att vara oss själva, hitta vår unika identitet och uttrycka vår personlighet.

Men arbetslivet skickar ofta ett annat budskap.

Du ska vara dig själv – men på rätt sätt.

Du ska vara autentisk – men inom ramarna för företagets kultur.

Du ska sticka ut – men inte för mycket.

Resultatet blir en paradox. Samhället hyllar individualitet samtidigt som arbetsmarknaden i många fall premierar vissa personlighetstyper framför andra. Den som är extrovert, självsäker och verbal passar ofta bättre in i dagens service- och försäljningsyrken än den som är eftertänksam, lågmäld eller försiktig. Det betyder inte att den ena personen är mer kompetent än den andra. Men det betyder att vissa personligheter har blivit mer ekonomiskt gångbara. I allafall utifrån stereotypen.

Vad händer med dem som inte vill spela rollen?

Kanske är det den mest intressanta frågan. Vad händer med människor som är kompetenta men inte naturligt "dominanta"? Som är duktiga men inte nödvändigtvis "karismatiska"?

Som skapar värde utan att vilja stå i centrum? Det vill säga, som har låga poäng på den där anti-social p.s. skalan? Som istället kanske har höga poäng på helt andra skalor. Som moral och etik. EQ. Kreativitet och egensinnighet.

När arbetsmarknaden i ökande grad efterfrågar strömlinjeformade personligheter snarare än varierad kompetens och förmågor, riskerar vi att sortera bort människor som hade kunnat bidra på andra sätt.

Historien om den unga kvinnan som fick lämna sitt jobb efter nio timmar handlar därför inte bara om en butik eller en chef. Den handlar om ett samhälle där personlighet allt oftare blivit en produktionsfaktor. Och där gränsen mellan vem du är och vad du arbetar med blir allt svårare att dra.