Har vi utmaningar i arbetslivet?

Jag har ganska länge funderat på hur vi använder språket och hur det formar förutsättningar i arbetslivet. Uttrycket utmaningar och hur det används är ett exempel som jag tänker fokusera på i detta inlägg.

Utmaning som ord

Enligt SAOL innebär utmaning en spännande uppgift. Det är också min tolkning av ordet och dess ursprungliga betydelse. Det kan vara en utmaning att öka vikterna på gymmet, att springa på bättre tid, att ta sig an ett nytt språk, bemästra ny teknik eller börja spela schack. En spännande uppgift. Något som får igång adrenalin och dopamin. Men det är svårt att tänka sig ett dopaminpåslag av att stå ut med otillräckliga resurser i välfärden, gängbrottslighet eller mäns våld mot kvinnor, ökad fattigdom och bostadsbrist eller lågkonjunktur. Eller bekämpa en pandemi.

När vi pratar om allvarliga problem i arbetslivet såsom sjukskrivning, kränkande särbehandling, psykisk ohälsa, utanförskap och ojämlikhet blir det närmast cyniskt att organisationer beskriver det som utmaningar. Det görs dock hela tiden. Jag har lagt märke till att oavsett vilka allvarliga brister och problem som än påvisas så är kommentarerna från organisationen ofta att ”vi ser att vi har en utmaning här”. Det blir inte trovärdigt. Det blir ovärdigt. Ett sätt att skilja på en utmaning och ett problem är att fråga sig; Vill jag detta? Gör det mig nyfiken och tänker att det ger mig något på personlig nivå att hantera? Eller är jag tvungen att hantera något som i praktiken är outhärdligt eller bryter ner mig? Är det avgränsat i tid och rum? Har jag inflytande över situationen eller inte? Har jag ens ett val? I många fall när vi hamnar i ett komplicerat läge i arbetslivet är det oönskat, stressande, och pågående utan tidsbestämt slut. Då är det ingen utmaning.

Hela samhället håller på att strömlinjeformas av vad Jonna Bornemark kallar floskelproduktion. Tror man verkligen att det går hem? Tror man inte att det genomskådas? Men det sägs sällan högt. Få kommenterar utmaningsflosklerna. Risken är att det utvecklas en censurbubbla där vi hamnar lite till mans. Att vi skyr allt som kan uppfattas som kritiskt. Att vi blir rädda för att betraktas som pessimister. Istället anammas ett coachande optimistiskt språkbruk som mer och mer påminner om en robotiserad tillvaro där vi glömt vad det innebär att vara människa. När ett samhälle börjar kalla kriser, misslyckande, haverier och oegentligheter för utmaningar uppstår en form av ansvarskollaps.

Från tragedi till projekt

En central fråga som uppstår är om moderna institutioner gör om allvar till hanterbarhet?

Ett problem kräver medgivande av ansvar. Ingen vill bära det. Istället pekas enstaka syndabockar ut som kanske inte ens haft hela bilden eller möjlighet att påverka situationen. Inte sällan en operativ chef eller medarbetare som hålls ansvarig för ett felaktigt beslut när det i själva verket varit så att hen gjort flera försök att påkalla uppmärksamhet för att åtgärder behövs av någon med större mandat. Istället för att göra åtgärder baserade på riskanalyser så blir själva checklistan åtgärden. Istället för att släcka bränder kvalitetssäkras rutinerna eller människor skickas på kurs och nya titlar skapas på projekt för den gröna omställningen. Ett exempel var under pandemin när all skyddsutrustning tog slut på grund av att hela världen ställt om till production on demand. Inga lager fanns. I Sverige fanns dock ett stort lager munskydd men de brändes upp på order av Socialstyrelsen för bäst-före datum hade gått ut. Annat fick inte användas för det hade inte passerat upphandlingsreglerna. Man kan tala om en form av kollektiv psykos när den slags beslut tas. Det är bortom verklighetsförankring. Personalen exponeras för smitta och någon prioriterar upphandlingsrutiner eller CE märkning. Ingen vill hållas ansvarig för att bryta mot regelverket även om det gäller liv och död.

Verklighetsförankring

Det jag menar är att när vi går vilse i vad som sägs så tappar vi kontakt med verkligheten. Så nästa gång någon säger att det är en utmaning att hantera en allvarlig situation så kommentera det. Är det verkligen en utmaning, en spännande uppgift? Är det verkligen en uppgift som står och faller med någons inställning och motivation eller är det ett kritiskt läge som kräver att bli kallad för ett verkligt problem oavsett vem eller vilka som ska ta ansvar för det. Om ditt barn får hög feber, är det då en utmaning för er eller är det skäl till oro, omsorg och medicin? Om du kämpar med för hög arbetsbörda under lång tid utan att det tillkommer mer resurser, är det då en utmaning eller är det en form av utnyttjande? Om ingen pratar med dig på jobbet efter att du påtalat den där höga arbetsbördan eller vabbar för sjukt barn, är det då en utmaning eller en toxisk arbetsmiljö?

Någon måste börja tala klarspråk.