Varför är det så svårt att tala om organisatoriska problem i arbetslivet? Varför hamnar fokus så ofta på den som påtalar missförhållanden istället för på de strukturer som skapat dem? Och varför framstår vissa sätt att beskriva verkligheten som självklara medan andra uppfattas som överdrivna, olämpliga eller rent av provocerande? Den franske sociologen Pierre Bourdieu ger oss några intressanta verktyg för att förstå detta fenomen. Hans begrepp habitus och doxa hjälper oss att

Språket är aldrig neutralt. De ord vi använder för att beskriva problem på arbetsplatser påverkar inte bara hur vi förstår verkligheten utan också vilka lösningar som framstår som rimliga. Under de senaste decennierna har flera centrala begrepp i arbetslivet gradvis förändrats. Ord som kränkning, mobbning, särbehandling och arbetsmiljöansvar har inte försvunnit, men deras innebörd har i många sammanhang reducerats och förskjutits. Resultatet blir att organisatoriska problem i

Förra gången berättade jag om begreppet Glasburen. Jag följer här upp detta med att fråga: Vad gör det med oss att arbeta under sådana förhållanden? Många medarbetare beskriver idag samma känsla: att ständigt vara observerade. Inte nödvändigtvis av en chef i traditionell mening, utan av system, kunder, kollegor, statistik, sociala medier och organisationskulturer där allt ska dokumenteras, mätas och kommuniceras. Det är här Yannis Gabriels metafor glasburen blir särskilt träf

Vad är egentligen en organisation? Frågan kan låta enkel, men är i själva verket avgörande för att förstå dagens arbetsliv – inte minst inom offentlig sektor och socialt arbete. När problem uppstår i verksamheter riktas fokus ofta mot enskilda individer: chefer som fattat fel beslut, medarbetare som inte räckt till eller professioner som anses ineffektiva. Mer sällan riktas blicken mot själva organisationens logik. Men det är där många av vår tids arbetslivsproblem har sitt u