Narrativ metod
Berättelser om människors erfarenheter

Narrativ metod har etablerat sig inom samhällsvetenskapen, humaniora och medicin. Helt enkelt eftersom människors berättelser starkt förklarar ett händelseförlopp, ett sammanhang och hur vi förstår både oss själva och andra runt om oss. Man brukar säga att berättande organiserar våra erfarenheter så att vi kan förstå. Det är därför en framträdande metod i samband med att forska kring sorg, kris och lidande.  

När det gäller mobbning och kränkande särbehandling är frågan om krisreaktioner och trauma alltid närvarande då det är väl beforskat att utsatthet för den slags beteende kan leda till en rad kliniska tillstånd så som utmattningstillstånd, ångest, depression och PTSD. 

I utredningar av kränkande särbehandling har något inträffat och befästa handlingsmönster behöver synliggöras inom ramen för den sociala och organisatoriska arbetsmiljön. Alltså det är till stor hjälp att få olika parters berättelser om vad som hänt och händer på arbetsplatsen.

Att låta berättelsen få utrymme och berättas från en början till en slutpunkt som de inblandade själv väljer och som samtalet rör sig kring minskar risken för fragmentering och känslan av att bli förhörd. 

Dialogen sker i ett samspel. I den narrativa teorin kallas detta för samproduktion av berättelsen. Det är i hög grad en intersubjektivitet som är utgångspunkt för det som kommer att berättas och hur det gestaltas. 

Narrativ analys utgår från en växelverkan mellan det som kallas tilltrons samt misstankens hermeneutik. Det innebär att berättelserna  behöver uppfylla vissa kriterier för att betraktas som autentiska berättelser. Och när dessa föreligger finns en hög grad av trovärdighet. Det behöver dock inte innebära att det inte finns flera olika bilder av vad som skett. Det är sedan helheten av det som berättats som analyseras. 

Jag har tillämpat narrativ metod i 15 år för att göra utredningar av kränkande särbehandling och det som jag ofta får till mig i samband med att gå igenom resultatet är att man känner igen berättelserna men att man inte haft hela bilden. Det inträder ofta den slags klarhet som man får när de sista pusselbitarna kommer på plats. Händelser som man tidigare inte kunnat sätta i sammanhanget får plötsligt en plats och ett motiv. Och när vi förstår kan vi också börja handla.