Socialt arbete står inför en förändring av socialtjänstlagen. Mitt i detta arbete inträffar tragedin med Lilla Hjärtat, som säkert inte lämnat någon oberörd. Jag lyssnar på senaste inslaget i podden Kvartal med Stefan Dopping med gäster. Någon tar upp att kommunens uttalande i media i samband med den allvarliga kritiken varit att de ska se över sina dokumentationsrutiner och reagerar på ett sådant uttalande. Det gör jag med. Och jag undrar om det kanske enbart är i Sverige som en sådan kommentar kan fällas. Jag är, av flera anledningar på grund av allt som händer, inte särskilt stolt längre över att vara svensk. Jag undrar hur det står till med vår solidaritet. Med vår människosyn. Med våra organisationer. Men vad avslöjar ett sådant uttalande om vår socialtjänst som är satta att hantera de allra mest utsatta och har i princip också det största handlingsutrymmet för att ingripa som någon myndighet har. Vad speglar det för logik? Ett litet barn dör under tortyrliknande förhållande. Barnet hade varit omhändertaget i flera år och kände inga andra föräldrar än sina fosterföräldrar. Det var eget okänt fall. Det var ingen ny kommun. Det var ett svårt fall som hanterats under flera år. Vad är det som får handläggare och berörda chefer att söka efter förklaringen till det som skett i dokumentationsrutinerna? Är det för att hitta en byråkratisk § förklaring till det som skett? Eller inte skett. Vad har hänt med kommunikation, med professionella bedömningar, handledning, stöd och samarbete mellan alla som måste varit inblandade i detta svåra fall? Hur mår de handläggare som varit ansvariga för utredningar och bedömningar? Var finns det mellanmänskliga som måste finnas för att kunna anförtros så svåra uppdrag till socialsekreterare som kanske har det svåraste jobbet i världen? Kanske ett av de viktigaste också. Var fanns mötet med barnet bakom all juridik och administration? Barnperspektivet finns inskrivet i barnkonventionen som en grundpelare för mänskliga rättigheter. Och jag är säker på att felet inte handlar om socialsekreterarens brist på kompetens och omsorg. Jag är säker på att detta fall hållit många involverade vakna och oroliga under hela denna processen. När slutade verksamheterna lyssna på de som jobbar i frontlinjen? När blev detta viktiga arbete en fråga om dokumentationsrutiner. Jag tänker att felet ligger på systemnivå. Att det är ännu ett bevis för att styr och ledningssystemen i offentlig sektor inte fungerar under principen av New Public Management doktrinen som slimmar och slimmar och slimmar, som gör medarbetare utbytbara och som har ökat mängden tid av arbetsdagen på administration och minskat tiden för det egentliga uppdraget. För möten med människor. Det kommer inte att hjälpa att skriva om hela socialtjänstlagen med den bästa vilja i världen om inte denna management-cynism skrotas en gång för alla. Vi ska se över våra rutiner. Ja, vad säger man? Jag tänker på Hannah Arendt och Den banala ondskan. Hon säger;
"The sad truth is that most evil is done by people who never make up their minds to be good or evil".
Jag har precis lyssnat på ett avsnitt av filosofiska rummet där professor Åsa Wikforss och professor Jonna Bornemark diskuterar förnuft och känsla i förhållande till kunskapsprocessen. Det är ju tydligt att de kommer från helt olika tanketraditioner där Wikfors representerar den traditionella rationalitetsdiskursen och Bornemark menar att det finns en koppling mellan känsla och förnuft som är nödvändig för kunskapsutveckling. Problemet, eller det finns flera problem men ett av de stora problemen är att samtalet blir ett uttryck för en maktutövning som speglar ett positivistiskt tabu, det vill säga att känslor i någon slags Descartiansk mening är irrationellt och då görs också Bornemark till den som är irrationell i sin argumentation i detta program, vilket är djupt missvisande. På något sätt så blir hennes argument avfärdade som icke giltiga, med suckar, små hånskratt och tillrättavisande, på ett sätt som är kränkande. Som jag ser det är det istället Wikforss som är just irrationell i denna debatt. 1. Hon förmår inte skilja mellan affekt och emotion och intuition. Det förefaller i hennes värld vara same same but different. Hon hänvisar till evidens men förkastar den evidens som presenteras av Bornemark med hänvisning till att man måste inom akademin tränas i att få sina argument kritiserade och att det är känslor som hindrar detta och "svämmar över". Inte heller förefaller hon ha läst till exempel Damasios väldigt övertygande neuropsykologiska forskning om hur just känslor är en förutsättning för att vi ska kunna ta beslut och utvärdera något som helst. Det vill säga, det hon anför vara ett problem med känslor är att vi hänger fast i övertygelser och vägrar ta in ny kunskap. Det är hon som hänger fast vid en övertygelse, tänker jag. Det rena förnuftet är det skulle jag tro, få psykologer, pedagoger eller sociologer eller för den del, biologer eller andra naturvetare som tror på längre. Och även om det finns falanger inom olika discipliner som hänger kvar i den idén så borde det vara känt att många för länge sedan lämnat en sådan idé. 2. Det tycks viktigt att vara retoriskt övertygande och det gör hon genom att raljera, hånskratta, sucka och avbryta, tillrättavisa och skuldbelägga Bornemark. Det verkar inte alls rationellt. Eller förnuftigt. Snarare ser jag det som en starkt viljestyrd härskarteknik. Nu är ju inte detta personer som arbetar ihop, och därför handlar ju inte det om kränkande särbehandling heller men jag tänker att ett stort problem när det gäller alla former av kränkningar, som ju sker i alla möjliga sammanhang, är, att så länge de maskeras av ett till syntes svalt retoriskt resonemang så anses det vara "rent förnuft" , vad nu det är, utan känslor. Och om någon reagerar på den slags manipulation så anses det vara "känsligt" och att "ta det personligt" eller på något annat sätt något som demolerar den andres möjlighet att bli hörd. Kanske är det så att vi när vi ska förstå kränkande särbehandling behöver demaskera retorikens drivkrafter hos de som inte vill ha uppriktiga samtal utifrån olika synsätt utan enbart vill erövra och smula sönder andras kunskap, oavsett vad den handlar om.
Jag tycker också att programledaren skulle ha lett processen på ett sätt som balanserat upp de olika sidorna i debatten genom att ställa kritiska frågor till båda parter om till exempel vilka grundantagande som ligger till grund för argumentationen och vad forskning visar på området.
https://sverigesradio.se/filosofiskarummet
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK10822/
https://www.nationalgeographic.com/science/phenomena/2014/09/18/emotion-is-not-the-enemy-of-reason/
https://www.frontiersin.org/articles/10.3389/fpsyg.2017.01592/full
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4175372/
https://www.nwlink.com/~donclark/knowledge/emotions.html
https://www.frontiersin.org/articles/10.3389/fpsyg.2019.02144/full
https://www.grin.com/document/159593
Så här inför uppstart inför fjärde året i avhandlingsarbetet har jag reflekterat dels över hur socialt arbete som forskningsfält har påverkat min förståelse för kränkande särbehandling och även hur det påverkat min syn på att göra utredningar som jag som praktiker arbetat med i tjugo år. Nu utbildar jag och handleder utredare på fältet och sysslar med metodutveckling vid sidan om forskningen och jag märker hur det verkligen finns en stark koppling mellan teori, metodik och tillämpning. Det är svårt annars att ha koll på hur tankarna rör sig när man är inne i sin läs och skriv-bubbla i ett projekt som pågår så länge som en avhandling gör, men i rollen som metod-utvecklare och handledare blir det påtagligt. Och det jag då märker är influenserna från socialt arbete som gör sig gällande. Vad menar jag med det då?
Min bakgrund och grundutbildning gjorde jag inom psykologi. Som forskningsfält har jag nog ofta upplevt att det har en stark kvantitativ dominans med en empiri-driven forskning, utan så mycket fokus på teori. Och det är en anledning till att jag inte känt mig lockad av att börja med forskning. Socialt arbete har istället en stark koppling till tillämpning och en ganska brokig flora av ämnesfrågor och metodik, utan tydliga skolbildningar, vilket var frustrerande initialt och till del fortfarande är, tycker jag. Men med tiden blir det mer och mer tydligt att det är ett viktigt forskningsfält som har en tydlig särprägel. Det finns en tydlig fokusering på social utsatthet och socialpolitik i de fenomen som studeras inom fältet med en stor spännvidd från utredningar inom socialtjänsten till naturkatastrofer. I början hade jag svårt att se en tydlig koppling mellan kränkande särbehandling och socialt arbete men nu känns det självklart. För det blir mer och mer tydligt att särbehandling är ett socialpolitiskt problem som leder till marginalisering i arbetslivet, påverkar liv och hälsa med långtgående konsekvenser socio-ekonomiskt och i värsta fall slutar i suicid. Jag märker hur synen på problemet särbehandling förändrats hos mig, från att från början haft fokus på interaktioner och beteendet och dess konsekvenser, till att istället fokusera på strukturella problem i arbetslivets organisering och maktfrågor. Jag får nu tillgång till annan forskning, annan teori som bättre belyser och förklarar det som initialt varit svårt att sätta ord på. Den psykologiska paletten är inte borta men har berikats med ett tvärvetenskapligt synsätt. Saker och ting faller på plats och är nu lättare att kontextualisera. När jag gjorde mitt magisterarbete i psykologi för tjugo år sedan tog jag fram ett instrument med avsikten att mäta graden av konflikt i arbetsgrupper. Jag hade då ingen förförståelse av mobbningsforskningen och det var ingen i allmänpsykologin som öppnade den dörren för mig heller direkt. Jag hade lite referenser på området men det var sparsamt. Jag gjorde en faktoranalys och fick fram intressanta faktorer som visade på helt olika "konfliktmönster" som jag då kallade det. Jag kallade dessa för reaktiva respektive strategiska konfliktmönster. Idag hade jag sagt att det rörde sig om konflikter och kränkande särbehandling och haft en helt annan teoriram. För det är som jag ser det olika fenomen. Någon professor i socialt arbete sa vid ett tillfälle att som forskare i socialt arbete så har man ett ansvar för att göra inlägg i den socialpolitiska debatten. I början förstod jag inte riktigt hur det hängde ihop ärligt talat. Politik och forskning, är det inte bra att hålla isär? Jag är inte lika säker på det längre. Eller, i iallafall menar jag att det är viktigt att debattera villkoren för de sociala problemen i samhället och att ha ett kritiskt perspektiv på makten, oavsett var den är. För så länge vi gör ett socialt problem till ett problem mellan individer, så kommer vi inte att hitta någon lösning. Detta menar jag gäller i hög grad för kränkande särbehandling. Inte heller går det att hitta generella lösningar på social nivå. Ett exempel på detta är till exempel att det idag blivit praxis att enbart öppna utredningar om särbehandling om det 1. anmälan görs av den som anser sig vara utsatt och 2. den som anmäler ska anmäla en namngiven person. Detta går rakt emot riktlinjerna från arbetsmiljöverket som med den nya föreskriften AFS:2015:4 skriver fram att orsakerna till särbehandling ska sökas i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. Detta är djupt problematiskt på flera sätt både för den som tvingas anmäla och den som blir anmäld. På så vis förblir problemet ett individproblem och jag menar att denna praxis delvis hänger samman med att fenomenet metsadels är studerat på individnivå. I kommande poddavsnitt pratar jag mer om vådan av att anmäla individer och att jag tycker det är fel, med Thomas Jordan. Jag tycker även att det är problematiskt att utredningar enbart görs på uppdrag av arbetsgivaren. I framtiden vill jag gärna se att både fack och anställda, både medarbetare och chefer, ska ha denna möjlighet att kunna göra oberoende utredningar.
Poddandet har också blivit ett väldigt givande sätt att vända och vrida på saker och ting tillsammans med Thomas som har så otroligt mycket intressanta ingångar till komplexa fenomen.
https://www.listennotes.com/podcasts/matsson-jordans-arbetspodd-matsson-och-jordan-oO53xHsfQYu/
Så det fjärde året börjar med reflektionen att jag är glad över att min avhandling görs inom ramen för socialt arbete, för det är ett perspektiv som saknats i forskningen om kränkande särbehandling. Och i debatten om problemet.
På dagens presskonferens som hölls av socialminister Lena Hallengren och civilministern Lena Micko, ställdes några frågor som jag finner skäl att uppehålla mig vid när det gäller retoriken kring såväl samarbete mellan olika aktörer och ansvar för arbetsmiljö i en pågående pandemi. Första frågan ställdes till civilministern och löd:
Reportern: "Vilka slutsatser har du dragit så här långt i hanteringen av coronakrisen?"
Civilministern: "Jag kan se att. . Dels att samarbetet verkligen har stärkts mellan staten och kommuner och regioner. Man har haft ett bra samarbete innan men i en kris så är det också så att man finner varandra ännu närmare och det kan vi se att så har skett på många håll i landet."
Vad är detta ett uttryck för? På vilket sätt menar hon att samarbetet stärkts mellan staten och kommuner och regioner, när vi gång på annan hör att det saknas samarbete och att det är på grund av att parterna inte kan enas om hur till exempel testningen ska genomföras? Och vad menar hon med att i en kris finner man varandra ännu närmare? Det jag läser in i detta uttalande är något som jag tidigare påtalat och som det också finns mycket forskning kring. Det vill säga grupptänkande. I ett tidigare blogginlägg beskriver jag detta fenomen mer utförligt. Och dess konsekvenser. Grupptänkande är väl dokumenterat som ledande till dåliga beslut och tunnelseende som utestänger möjlighet till reflektion. Om man på frågan vilka slutsatser hon som civilminister dragit så här långt i en pandemi, ger ett sådant svar, visar det en avsaknad av reflektion och självkritik. En kris utmärks av en avsaknad av erfarenheter som försvårar hantering, begriplighet och påverkans-möjligheter. Detta per se gör det svårt att fatta beslut, svårt att komma överens, att man ändrar sig på vägen. Att låtsas att man har kontroll är just ett signum på grupptänkande. En annan aspekt är att man inte får ifrågasätta beslut, att även om man tycker något är käpprätt åt fanders, så håller man med. Samarbete och konformitet är inte samma sak. Slutsatser av en så komplex situation som en global pandemi låter sig inte fångas in i en kommunikationsstrategisk replik, vilket är vad jag anser att det är. Vilken roll spelar alla kommunikationsstrateger i hanteringen av denna globala kris, i alla staber som snabbt upprättats. Hur påverkar det grupptänkande? Har verkligen ingen tänkt på detta?
Nästa fråga ställs från Dagens Medicin till Lena Hallengren:
Första frågan från DM: "Hur tänker du om det som kallas för arbetsmiljöskulden för de som har stått i frontlinjen och jobbat så hårt i vården och jobbar fortfarande. Det var fråga nummer ett."
Hallengren: "Jag hör att du inte använder ordet vårdskuld, jag vet inte om du då menar nånting annat men när det gäller vårdskulden och det som vi vet... Så här; man kan inte gå igenom en pandemi utan att det får konsekvenser för olika och kanske sannolikt alla delar utav samhället. Men när det gäller själva vårdskulden, det fakto att människor fått uppskjutna operationer och ingrepp, det kanske var möjligt dessutom att skjuta upp dem i mars men nu börjar det bli mer akut. Det här är något som socialstyrelsen borde ha fått ett uppdrag att titta på hur man kan stödja och underlätta den samordning som behöver ske mellan regionerna men det är verkligen ett arbete som vi har framför oss där det inte är aktuellt att ta över regionernas ansvar men stödja och samordna dom rådet sätt som ju är socialstyrelsens uppdrag."
Journalisten: "Nej, jag menade faktiskt det som kallas arbetsmiljöskulden med de personer som har jobbat i frontlinjen på golvet som är väldigt slitna nu och har jobbat så hårt."
Hallengren: "(skratt) Ja nej, jag hörde att du sa det... Eh, däremot tycker jag kanske att den frågan bör ställas till alla dem som är arbetsgivare i vården. Det är deras ansvars att det finns en situation som gör att personalen orkar, att dom har möjlighet till både återhämtning och gör att de kan hantera sin uppgift framöver."
Socialminister Lena Hallengren förstår inte ens vad ordet arbetsmiljöskuld innebär. Hon kan inte svara på frågan. Och sedan hänvisar hon till respektive arbetsgivare som ska se till att "det finns en situation som gör att personalen orkar" I en brinnande pandemi är detta vad en socialminister i Sverige menar.
Det jag menar är att vi behöver synliggöra de strukturer som påverkar beslutsfattande och grundläggande människosyn. Jag vill då koppla ministrarnas uttalande till en kunskapssammanställning, som arbetsmiljöverket givit i uppdrag att plocka fram till en mängd samhällsforskare, när det gäller arbetslivets organisering. Författarna finner fyra utvecklingslinjer som präglar strukturer i organisationers liv. Globalisering och digitalisering driver fram en etik och ett ideal som grundar sig på nyliberlistiska ideér där vi ser en alltmer ökad individualisering, flexiblisering, byråkratisering och informalisering, menar författarna till rapporten*. Det här leder till ett alltmer ökat ansvar på individen att göra sig själv anställningsbar, att vara "agil", det vill säga att själv både identifiera problem och lösa dem i organisationen så effektivt som möjligt, har blivit ledord. Det här nya sättet att organisera arbetet påtalar man, är förenade med risk för ohälsosam arbetsbelastning, eftersom man både förväntas lösa problem själv och samtidigt inte har en överblick av en alltmer fragmenterad och motsägelsefull verklighet.
Jag hävdar att vi kan inte forcera fram "agila", individuella, fiffiga lösningar på globala problem som befinner sig i en katastrofsituation. Agil är ett ord hämtat från IT-terminologi som man anammat inom affärsvärlden för att det verkar väldigt smart med dataprogram som hela tiden, självgående (med lite stöd från operativsystemet) likt Pacman, identifierar problem och eliminerar dem. Men människor är inte dataprogram. Konsulterna som lanserat den agila medarbetaren, den agila organisationen, har inte läst psykologi. Eller sociologi. Eller kritisk organisationsforskning.
Jag menar att även regeringen är en organisation som styrs av dessa strukturer. Men så länge allt sådant inte problematiseras har vi ingen chans att göra något åt dessa strömningar. Uppluckrade gränser och svårigheter att hantera gränser mellan olika aktörer och forum är en konsekvens av hur verksamheter idag är organiserade. I ljuset av detta blir civilministerns uttalande ett uttryck för kejsarens nya kläder som jag ser det. Hon har ingen koll alls.
I detta replikskifte från presskonferensen idag syns tydligt de spår som tecknats i ovan nämnda rapport kring strukturella strömningar i organisationer; 1. Upplösta gränser kring ansvar och befogenheter 2. Arbetsmiljö tycks saknas som fenomen och teori i de styrmodeller och strukturer som genomsyrar arbetslivet. 3. Fokus är på effektivitet och produktion av vad som ska "levereras". 4. Människor är reducerade till arbetskraft.
Det som skrämmer mig mest i detta är att det tunnelseende som uppenbarligen präglar makthavarna idag också helt saknar någon form av medmänskliga initiativ och reflektioner. Att man saknar kunskap och erfarenhet går att förstå. Det går att utveckla. Men jag hyser inte stort hopp om att den kyla som sprider ut sig parallellt med detta virus går att utveckla ett vaccin emot.
Efter en Zoom baserad vår med utbildning av studenter, planering av kurser och omläggning till digital undervisning, 3 kapitel i avhandlingen, några pågående artikelmanus och en nyligen beställd bok om begreppet Shared Authority är det nu meningen att jag ska ta semester men i denna extremvärme känns inte det särskilt lockande. Jag har svårt att stänga av. Det är i princip omöjligt att inte, under pågående pandemi, våndas över den nedbrutna välfärden under NPM och konsumtionsetik, grupptänkande och konformitet.
Jag frågar mig bland annat vad det var som gjorde att Harriet Wallberg från KI, hon med ett förflutet som syndabok i Macciariniskandalen, hon som blev tillsatt hux flux som testkoordinator av Coronastaben och som sedan tre veckor senare lämnade uppdraget. Eller var tvungen att lämna? Nästan ingen har kommenterat detta i regeringen. Än mindre FHM. Vad hände där? Obekväma frågor? Omöjligt uppdrag? Ostracsim? Och då tänkte jag på Glasklippan, teorin om hur man i offentlig verksamhet utser kvinnor till uppdrag dömda att misslyckas.
I lördags sa Hallengren till Ekot att de har en testkoordinator. Vem då undrade jag? Ekot frågade också om hon någon gång frågar sig om de tagit rätt beslut. Svaret var ett forcerat nej. I På djupet i P1 intervjuas analytikerna på FHM och de får frågan om varför de så konsekvent avvisar alla forskares enträgna försök att göra sig hörda. Svaret är att de är en så tight grupp att det inte finns utrymme för inspel från andra aktörer.
Jag blir mörkrädd över hur lite beteendevetare har lyckats belysa fenomenet grupptänkande i samband med krishantering. Var är alla organisationspsykologer, socionomer och statsvetare? Varför hörs det så lite från "vår" front?
Och hur konformitet och normativ kontroll påverkar exkluderingsprocesser. Jag har inte hört ett smack om detta i media. Tids nog lär det framkomma om och vem som åkt ut i kylan. För det är jag rätt övertygad om har skett.
Och så då arbetsmiljön som ju förstås ligger nära mitt forskningsintresse. Jag har sett dokumentärerna från vården och förfärats över brister i arbetsmiljön och rädslan som avspeglar sig i deras ögon. Förfasats över vårdskulden som knappt yppas ett ord om. 77000 inställda operationer kommer inte att gå obemärkt förbi. Och nu i hettan ligger gamla och sjuka i skållheta rum, personalen klarar knappt att andas i maskerna och de hinner inte dricka. Är detta Sverige?
Och samtidigt börjar resandet på smällfulla plan och tåg med mer eller mindre desperata människor för att jaga semestern. När Aktuellt idag frågar Tegnell om vad han säger om överfulla tåg, så verkar han förvånad. Förvånad över att det var så det blev. Det är mycket som förvånar mig i dessa dagar men att affärsdrivande företag ser varje chans att få fulla hus är föga förvånande.
Det som mer och mer tydliggörs är ett erbarmligt linjärt tänkande i många instanser. Det saknas både förmåga och kunskap om komplexitet, att människor inte är rationella. Att vi inte är konsekventa. Att vi agerar impulsivt och känslomässigt. Att vilja och behov inte alltid är samma sak. Att vi inte är programvaror som designats för AB Livet. Att 21 regioner inte kan göra upphandlingar var för sig och sitta på beredskapslager som klarar en pandemi. Att det inte är pengar som gör det möjligt att få igång en unison testning på löpande band utan gemensam ledning. Att vi tolkar saker olika. Glaset är för den ene halvfullt och för den andre halvtomt. Och för samma människor blir det i en annan situation precis det omvända. Är det verkligen en överraskning?
Pandemin har onekligen färgat livet för oss alla. Det har hänt så mycket på bara ett fåtal månader att det känns som flera år har gått och samtidigt är det helt obegripligt att 3 år av doktorandtiden är slut. Jag hoppas att jag kan bidra med vad jag tror både är nödvändig och önskvärt från många håll när det gäller forskning inom samhällsvetenskapen; Att det är dags att ta klivet bortom positivism och liberalism som format den etik och människosyn som mer eller mindre har tagit vårt medvetande gisslan. Att öppna upp för en mer kritisk ansats som ger dem med minst inflytande en starkare röst.
Idag har ett upprop skrivits till regeringen av ett oroat forskarsamhälle angående myndigheternas hantering av katastrofläget. 2000 forskare från olika discipliner har skrivit på uppropet. Professor Sten Linnarsson säger till DN;
"Sedan är det så att en riktig forskare argumenterar inte utifrån auktoritet och titlar utan vi argumenterar utifrån vetenskapligt underlag, men det finns inte här. Det underlag som Folkhälsomyndigheten har är svagt och till och med pinsamt, säger Sten Linnarsson och fortsätter:
- Det är inte bara epidemiologi och molekylärbiologi som behövs för att analysera den här situationen utan också ekonomi, beteendevetenskap och mycket mer."
Det Linnarsson pekar mot är att det är ett mycket osäkert läge där ett fåtal personer har ett oinskränkt handlingsutrymme som inte ifrågasätts med argumentationen att alla ska sluta upp i ett krisläge. På DN:s fråga om vad han tänker kring risken med att ifrågasätta myndigheten svarar han;
"-Jag tror att det är livsfarligt, i en situation när det är så mycket som står på spel. När politiken är enad och oppositionen inte opponerar sig. Om man då ska tysta kritik från forskarvärlden också så riskerar man ett grupptänkande. Vi behöver mer argumentation som grundar sig i fakta och vetenskapligt underlag som ska finnas öppet, säger Sten Linnarsson."
Jag håller just nu på att förbereda en föreläsning om emotioner i krisläge inom ramen för en kurs på MAU. Fenomenet Groupthink är i dagarna ett tema med stor aktualitet. Begreppet myntades av Irving Janis för att beskriva hur en grupp människor leds mot att undertrycka tvivel och ifrågasättande i syfte att bevara konsensus i en pressad situation. Fenomenet har gjort sig känt utifrån USA:s beslut om invasion av Cuba 1961. Gruppen stängde i princip in sig och avfärdade all inkommande information och fattade dåligt underbyggda beslut som inte ifrågasattes. Janis beskriver processen för grupptänkande utifrån 4 premisser;
1. En kohesiv grupp av beslutsfattare har makt att fatta långtgående beslut i en pressad situation
2. Gruppen isolerar sig från andra influenser och lyssnar bara på sig själva.
3. Det saknas en systematisk procedur för utvärdering av besluten
4. En auktoritär ledare som explicit favoriserar en specifik riktning av beluten.
5, Hög stress, ofta förknippat med externt hot, misslyckanden, moraliska dilemma och brist på alternativ.
Symptomen av grupptänkande är följande;
1. Delad illusion av att vara osårbar eller ha fel
2. Direkt press från omgivningen på att fatta beslut
3. Självcensur
4. kollektiv rationalisering av beslut
5. Självutnämnda "mind-guards" som aktivt motverkar kritik och insyn
Som jag ser det föreligger en stor risk att detta pågår i detta nu. Det är få av ovanstående kriterier som går att avfärda utifrån den mycket sammansvetsade grupp som nu fattar dessa avgörande beslut i detta extrema läge. Jag har hittills inte hört någon röst inifrån gruppen (myndigheter och regering) som tyder på att oliktänkande uppmuntras. Jag håller med Linnarsson om att det är livsfarligt i rådande läge. Det handlar inte om illvilja eller inkompetens eller sakfrågor. Det är en socialpsykologisk dynamik som verkar utanför medveten kontroll. Jag menar därför att det är hög tid att sätta denna fara på agendan. När nu 2000 forskare går ut med upprop som baserar sig på vetenskaplig samlad expertis inom såväl epidimologi som andra forskningsfält behöver deras argument bli hörda. Linnarson säger att grupptänkande kan utvecklas. Jag menar att det redan hänt.
Jag hittade en intressant artikel om en studie som byggde på narrationer om hur det gått till när en vänskap tagit slut på jobbet. Studien visade att trots att personerna hade en vänskap som gick bortom vanlig kollegialitet och samarbete, så användes inte direkt kommunikation för att koonstatera att vänskapen tagit slut. Istället kommunicerades detta indirekt på ett sätt som ändå tydliggjorde att relationen förändrats och förstörts. En sådan indirekt strategi var att samtalsämnen upphörde att beröra något i den personliga sfären. Den personliga sjären blev tabu och undvikandet av interaktion blev påtaglig. Vännen slutade visa intresse eller ville inte ha samröre med sin tidigare vän.
Jag kom att tänka på att just en sådan markering i samtalet tydligt visade mig att en vänskap var över. Jag minns att jag försökta prata om något så neutralt som ingridienserna i en lunchsallad vilket bemöttes med en kommentar om att vi inte hade samma referenser till vad som var en sallad. I detta avvisande blev det helt uppenbart för mig att det inte längre fanns en vilja till relation kvar längre. Att jag hade blivit devaluerad, inte bara som vän utan som människa. Baxter (1983) fann att när vänskapen tar slut på jobbet distanserar sig parterna från all kommunikation som inte är arbetsrelaterad och människan förnekas som en hel människa. Men hur påverkas arbetsmiljön och möjligheter till samarbete när kommunikation och samröre övergår till tabu och beröringsångest? Går det ens att arbeta tillsammans under dessa premisser? När blir ett sådant avståndstagande till en kollega och medmänniska oetisk? Sias et al (2004) fann att när relationer förfaller så ökar risken för personalomsättning och samarbete hindras. Det pratas ganska lite ute på arbetsplatser om hur relationer kan förändras till följd av händelser i arbetsmiljön. I deras narrativa studie fann de ett antal olika typer av händelser som lett fram till slutet på vänskapen. Motstridiga förväntningar var en kategori. Jag tänker att det uppstår problem som tangerar lojalitet i samband med nära relationer som vänskap eller romantiska relationer som är svårförenliga med en strategisk organisationspolitisk hållning som tycks genomsyra arbetslivet. Det går inte att vara lojal ibland så att säga. Det går inte att heller att vara vänner efter arbetstid och ingå i diverse alianser och koalitioner på arbetstid. Svek var en annan kategori som också, som jag ser det handlar om brusten lojalitet. I studien visas hur en informant anförtrott sig till någon hon menade var hennes vän och hur denna kollega sedan brutit förtroendet och berättat för deras chef och hur denna situation sedan eskalerar och hon tappar ansiktet inför de andra på ett möte.
Min reflektion kring detta är att när relationer havererar så kommer det att påverka arbetsmiljön och möjligheter till samarbete och i värsta fall leda till särbehandlingsprocesser. Olika konfliktscenario är därför viktiga att reda ut. I vår podd Arbetsplatspodden pratar jag och Thomas Jordan om hur chefer behöver gå in och kräva att kunna hantera konflikter och att det inte riktigt går att säga nej till det med hänvisning till privat sfär. Dessa studier underbygger detta resonemang.
Lyssna gärna på vår podd. Du hittar länken här på sidan.
Jag fortsätter läsa Ricoer. Jag vet inte riktigt varför denne franske socialfilosof så sällan kommenteras och används för teoretisering. Han skriver om frivillighet och ofrivillighet vilket ju är högaktuellt utifrån både klimatkris och #metoo. Och kränkande särbehandling. Det finns mycket intressanta tankar kring detta. Men jag har fokuserat på detta med social föreställning. Ricoeur tittar på det utifrån polerna ideologi och utopi. Han menar att för att förstå vår sociala verklighet så behöver vi både utgå från våra erfarenheter och kreativitet. Han jämför vårt sätt att skaffa kunskap om vår sociala värld med poesi. Det han menar är att vi behöver kunna formulera något, ett narrativ, som berättar, som genom sin gestaltning tillför ny insikt, som pekar ut samband mellan de fragment och temporära händelser vi har tillgång till. För vi har aldrig hela bilden. Det är detta Ricoeur tar fasta på. Vi har delar, ibland kaotiska, motsägelsefulla och irrationella erfarenheter som icke desto mindre är verkliga. Funktionen med social föreställning är att kunskap utvecklas genom vår föreställningsförmåga i relation till våra erfarenheter. Det är som prickarna i barnens ritblock som vi drar streck emellan och på så sätt ser en giraff eller ett träd, istället för prickar. Men, om det inte finns någon brygga mellan våra erfarenheter och vår föreställningsförmåga, om dessa funktioner inte är integrerade uppstår istället en split. En avspjälkning som leder till förstenade stereotypa föreställningar som inte låter sig förändras. Som inte så att säga, kan bli verkliga. Dessa stereotypa bilder skapar inget nytt. De går på repeat, fastlåsta i förstenade positioner om gott och ont, rätt och fel, möjligt och omöjligt. Vägen till en integrering är, menar Ricoeur att acceptera att vi är uttolkare av den sociala verkligheten och att det finns flera sätt att se på en och samma händelse. Det finns så att säga tomma stolar för oss att slå oss ner i och betrakta det som pågår och vi har aldrig alla pusselbitar.
Jag fördjupar mig i narrativ analys för avhandlingen och har kommit i kontakt med Ricouers begrepp Social imaginary, vilket jag översätter till social föreställning. Det blir en dubbel konnotationmed det då det syftar både på vår förmåga att föreställa oss något och en handling, en föreställning. I mitt narrativa perspektiv ser jag berättelser som handling, något som både kan regisseras, uppvisas och konstrueras. Berättelser på arbetsplatsen är, som jag ser det sällan individuella utan är samproducerade över tid. En form av vandringssägner uppstår och återberättas inom organisationen. Ricouer ägnade mycket av sitt tänkande till får föreställningsförmåga och menade att en typ av sådana handlar om eller rör sig kring dynamiken mellan ideologi och utopi, det vill säga vi ramar in berättelserna utifrån vad vi vill förmedla med dem. Han menar att detta leder till socio-politiska handlingar. Jag kopplar det till vad jag ofta erfarit i samband med utredningar av kränkande särbehandling till det jag kallar för scripts. En form av regisserad berättelse som framstår som en sorts myt kring en person eller enhändelse som har tydliga drag av att ha berättats och lyssnats till på kollektiv nivå tills berättelsen blir en slags anekdot som ofta saknar en tydlig koppling till den som berättar. Sådant man hört. Sådant man säger. Hur något är eller framställs. Kollektivt konstruerade berättelser berättar mycket kring normer och rådande kultur tänker jag. De kan också vara vägledande för att få syn på organisationspolitiska agendor. Precis som i alla sammanhang behöver vi förstå att vi är uttolkare av världen och att våra berättelser har sina fötter både i levda erfarenheter och föreställningsförmåga. Vi lägger pusslet med egna och andras erfarenheter och på så sätt skapas sociala föreställningar om t ex nya medarbetare, chefer, skattemyndigheten eller politiker. Jag menar inte att alla berättelser är sociala föreställningar. Men det är en typ av berättelser som skapats över tid genom att berättas, översättas, integreras och fragmenteras. När det gäller kränkande särbehandling tänker jag att denna typ av berättelser behöver medvetandegöras.
Akademiska seminarier kan verkligen vara fasansfulla och bringa fram horn i pannan på de som när sig på andras tillkortakommande. Det kan också verkligen vara förlösande, hoppingivande, framåtsyftande och klarsynta. Igår hade jag mitt mittseminarie. Det var inspirerande och späckat med kommentarer baserade på engagerad läsning och tankearbete. En ynnest!
Louise Svensson från LIU kommenterade min text på ett sätt som vägleder både mig och mina handledare framåt på ett sätt som lyfter, stärker och ger mig trygghet i att förlita mig på att det jag gör är både begripligt och relevant även om jag så här mitt-ledes i processen ser för många träd i skogen, så att säga, i mitt material.
Jag påmindes också om att försöka sätta ord på all den tysta kunskap jag skaffat mig som praktiker och hur det påverkar analysprocessen. Jag svarade att jag ser på det som många års förstudier. Men tyst kunskap är tyst kunskap och det är ett arbete att medvetandegöra till exempel hur jag gör för att känna igen en signifikant handling och skilja den från nåt trivialt. Det är dock något jag tar mig an med glädje.
Om fler akademiska seminarier hade en sådan ansats är jag säker på att mycket mer forskning skulle se dagens ljus istället för att i värsta fall stranda i att någon avbryter sin doktorandutbildning med en känsla av att vara helt tillintetgjord, eller går ut i sjukskrivning. För det sker, inte så sällan har jag förstått.
Jag är så himla nöjd med att verkligen ha fått så mycket värdefulla kommentarer på mitt avhandlingsarbete. Tack Louise!
Tänk att två år gått av de planerade fyra eller fem, beroende på hur mycket undervisning jag gör. Eftersom det är den stora mittstolpen och texten granskas utanför handledningen så är det också en hel del stress. Jag har svårt att släppa texten ifrån mig. Den är ju inte klar. De flesta kurserna är tagna så jag ser fram emot djup nu framöver. Att läsa grundligt istället för att skumma. Att få tid med språket och skrivandet i mer koncentrerad form. Det är tur att skrivande är så roligt för det är i princip det jag gör hela dagarna. Att forska är att skriva. Eftersom jag har narrativ metod, handlar min avhandling om berättelser. Jag skriver en bok om en arbetsplats och det som man berättar om.
Utöver avhandlingen så har jag tillsammans med Thomas Jordan på GU skapat en podd där vi pratar om dilemma i arbetslivet. Jobbliv heter den men inte så länge till eftersom det finns en annan med det namnet. Först hette den Arbetsliv men det var också taget. Vi får bestämma ett nytt namn när vi spelar in kommande avsnitt. De första avsnitten handlar om en studie om utredningar av kränkande särbehandling, skuld och skam och aggressivt beteende. Det finns så mycket intressanta ingångar i det här. Just nu läser jag om organisationspolitik, vilket är väldigt aha-inspirerande. Organisationspolitik handlar om hur vi påverkar verksamheten och arbetet utanför de formella forumen och besluten. Pakter, allianser, koalitioner och intriger. Arbetslivet är dramatiskt och hårt. Eftersom vi befinner oss i beroendeställning till att försörja oss så sitter vi allt för ofta fast i tvingande miljöer nästan utan språk för att kunna beskriva det som är tvingande eftersom mycket av det är outtalat och inbäddat i strukturer i det organisatoriska livet. Många av oss har också svårt att bli lika strategiska som andra mer skickliga sociala entreprenörer på jobbet och vi blir besvikna och förvånade när vi blir överkörda. Så är det för mig. men att synliggöra tvingande och aversiva strukturer är, oavsett område alltid en början.
Just nu funderar jag mycket på konflikter. Dels för att forskningen är ganska överens om att kränkande särbehandling uppstår ofta i olösta konflikter och också därför att jag och Thomas Jordan börjat en podd om dilemma i arbetslivet. Jobbliv heter den. Du hittar länk till första avsnittet under fliken särbehandling.se. Jag har tänkt ganska mycket på hur det kommer sig att vi är så dåliga på att hantera konflikter. I teorin är vi i arbetslivet ganska överens om att konflikter är ofrånkomliga, kanske till och med nödvändiga för att det ska ske någon utveckling. Men i praktiken agerar de flesta med undvikande så fort en konflikt seglar upp. Jag menar då undvikande att reda ut det som uppstått. Däremot är många väldigt snabba med att söka bundsförvanter med andra än dem man råkat i luven på av en eller annan orsak. Så börjar rykten, tissel, tassel, spekulationer och rättfärdigande till varför man helt sonika bestämmer sig för att bryta kontakten hellre än att reda ut konflikten. Jag vet inte om det är typiskt svenskt men iallafall vet jag att det är vanligt förekommande i vårt arbetsliv. Jag ställer mig flera frågor utifrån detta. Vad är de som gör att teori (konflikter är ofrånkomliga) och praktik (jag tänker inte lägga energi på detta) kan samexistera utan att det problematiseras i högre utsträckning? Och vad är det som gör att relationer inte har större betydelse än att de kan offras för en konflikt? För det är det som blir konsekvensen. Konflikter handlar om att parterna har till synes oförenliga mål eller intresse i en given situation. Den eskalerar när hinder uppstår för att strävan efter att uppnå sina intressen/behov blockeras. Om vi ska lösa konflikter så behöver vi förstå varandras strävan. Ofta är det möjligt. Ofta kan vi sätta oss in i den andres situation om det finns en ömsesidig vilja till det. Konflikter behöver inte vara slutet på en relation. Jag skulle säga att den relation som inte överlever en konflikt är på sin höjd instrumentell. Instrumentella relationer innebär att personerna är utbytbara. I arbetslivet är mycket uppbyggt kring instrumentella relationer som ska på olika sätt matchas för att genomföra ett uppdrag. In med en ut med en annan så länge funktionen bibehålls. Det är stor skillnad på arbetsrelationer och vänskapsrelationer. Vänskap bygger på ömsesidig lojalitet och vilja att ha kvar relationen. Kärleksrelationer bygger på samma fundament. De flesta av oss är mycket bättre på att förvalta den slags relationer. Eftersom vi tycker om och vill vara i relation med dem vi bryr oss om. Sviker vi en vän så känns det. Vi får dåligt samvete. Vi försöker kompensera det och i bästa fall ber vi om förlåtelse. Och får det i regel. Försoning har en fundamental betydelse i våra liv. Vad är det som gör att vi inte tar med oss den erfarenheten i arbetslivet? Vad är det som gör att vi så lättvindigt kastar bort arbetskamrater, tittar åt ett annat håll när någon hamnar i utanförskap? Jag tror att de flesta skulle säga rädsla. Tyvärr tror jag inte det stämmer. Jag tror det handlar om engagemang. Blir det jobbigt så väljer vi bort. Frågan är hur hållbart arbetsliv vi får när alla ska kryssa runt alla konflikthärdar och hålla dem på armslängds avstånd. Jag tänker att det finns en stor utmaning för organisationer och ledare när det gäller konflikthantering. Och kanske är det inte avsaknad av konflikter som är en bra mätare på en fungerande relation utan hur vi tar itu med dem.
I morse frågade min tonåriga dotter hur många typer av människor jag träffat i mitt jobb genom åren både som terapeut och konsult. Hur många typer? Jag inser att det kanske är ett vanligt antagande, att tänka om människor i typer. Och jag tänker på hur det också skapar problem. Jag insåg också att det inte riktigt skulle räcka...
Sedan några veckor har jag bestämt mig för att ta semester. En intensiv termin har äntligen lagt sig till ro och avslutades med konferenspresentation i Turin. Det var i princip exakt ett år sedan första konferensen i Bordeaux. Lite mindre nerver. Lite mer substans. Processen har rört sig kan jag hur som helst säga vilket är svårt att få syn...
I fredags kom jag hem från internat i kursen Att teoretisera i samhällsvetenskap. Det är en befriande kurs. Teoretisera är helt enkelt processen där jag kommunicerar med mitt empiriska material. Eller med ett begrepp, skapar nya begrepp eller utvecklar en befintlig teori. Det handlar om upptäckandet av det jag ser på. Till internatet skulle vi ha...
I Universitetsläraren nr 3 2019 framkommer att mellan 2013 och 2017 var dubbelt så många män som kvinnor författare till vetenskapliga publikationer. Ett skäl till det, menar Karin Åmossa är att kvinnor befinner sig inom områden som saknar resurser till forskning. Och det är klart att om man slår ut antalet publikationer på alla områden så kommer...
Jag har börjat en mycket önskad kurs kring att skriva internationella artiklar. Den kursen hade jag velat gå först! Det blir en väldigt tydlig målbild med mycket stöd och inspiration. Jag som skriver monografi får ju inte precis någon lön på kort sikt och då inte heller något "körkort" så att säga. Det är långt och snårigt att skriva monografi...
Temat var välfärd för framtiden på årets Forte konferens. Ett tema var inkluderande arbetsmarknad med hållbar kompetensförsörjning. Att inkludering och hållbarhet står högt på agendan för forskningen är solklart. Det efterfrågas forskning som kan ge svar på hur detta blir möjligt. Och att det efterfrågas beror på att motsatsen råder. Framförallt...
Mässförberedelserna var i full gång när jag kom dit för att lämna min poster. Det ska bli intressant att ta del av alla aktuella projekt. Vi är 3 doktorander från socialt arbete i Malmö som ska vara med. Temat är välfärd för framtiden. Taxiresan fick mig att fundera lite på vart vi är på väg. Taxin var förbeställd av bolaget...
Inom organisationsforskning finns ett fält som intresserar sig för tystnad och Voice i organisationer. Det är ett brett fält. Voice innebär att påtala erfarenheter av att bli illa bemötta, eller påtala risker eller problem i verksamheten. En hel del forskning har ägnats åt fallstudier i samband med olika haverier eller katastrofer då det visat sig...
Jag återkommer till CTA konferensen och denna gång till ett bidrag som jag fann väldigt intressant. Jonas Axelsson på Karlstad Universitet berättade att han och några kollegor ägnat tio år till att toretisera kring begreppet lojalitet. Axelsson menar att lojalitet i hög grad är relevant att tänka kring och problematisera i det komplexa arbetslivet...
För någon vecka sedan var det konferens arrangerad av CTA på Malmö Universitet. Många intressanta och tankeväckande presentationer i ett späckat program.
På en föreläsning jag hade skulle jag försöka mig på konststycket att förklara vad fenomenologi är. Jag tyckte att jag kunde göra detta genom att låta studenterna diskutera skillnaderna mellan ett vitkålshuvud, en taklök och en bladknopp. Det blev först mycket tyst. Instruktionen eller frågan jag ställde var; Hur vet du vad som är vad och inte nåt...