Mikroanalys av ordväxling på dagens presskonferens: "Arbetsmiljöskulden, jag vet inte om det är något annat.."
På dagens presskonferens som hölls av socialminister Lena Hallengren och civilministern Lena Micko, ställdes några frågor som jag finner skäl att uppehålla mig vid när det gäller retoriken kring såväl samarbete mellan olika aktörer och ansvar för arbetsmiljö i en pågående pandemi. Första frågan ställdes till civilministern och löd:
Reportern: "Vilka slutsatser har du dragit så här långt i hanteringen av coronakrisen?"
Civilministern: "Jag kan se att. . Dels att samarbetet verkligen har stärkts mellan staten och kommuner och regioner. Man har haft ett bra samarbete innan men i en kris så är det också så att man finner varandra ännu närmare och det kan vi se att så har skett på många håll i landet."
Vad är detta ett uttryck för? På vilket sätt menar hon att samarbetet stärkts mellan staten och kommuner och regioner, när vi gång på annan hör att det saknas samarbete och att det är på grund av att parterna inte kan enas om hur till exempel testningen ska genomföras? Och vad menar hon med att i en kris finner man varandra ännu närmare? Det jag läser in i detta uttalande är något som jag tidigare påtalat och som det också finns mycket forskning kring. Det vill säga grupptänkande. I ett tidigare blogginlägg beskriver jag detta fenomen mer utförligt. Och dess konsekvenser. Grupptänkande är väl dokumenterat som ledande till dåliga beslut och tunnelseende som utestänger möjlighet till reflektion. Om man på frågan vilka slutsatser hon som civilminister dragit så här långt i en pandemi, ger ett sådant svar, visar det en avsaknad av reflektion och självkritik. En kris utmärks av en avsaknad av erfarenheter som försvårar hantering, begriplighet och påverkans-möjligheter. Detta per se gör det svårt att fatta beslut, svårt att komma överens, att man ändrar sig på vägen. Att låtsas att man har kontroll är just ett signum på grupptänkande. En annan aspekt är att man inte får ifrågasätta beslut, att även om man tycker något är käpprätt åt fanders, så håller man med. Samarbete och konformitet är inte samma sak. Slutsatser av en så komplex situation som en global pandemi låter sig inte fångas in i en kommunikationsstrategisk replik, vilket är vad jag anser att det är. Vilken roll spelar alla kommunikationsstrateger i hanteringen av denna globala kris, i alla staber som snabbt upprättats. Hur påverkar det grupptänkande? Har verkligen ingen tänkt på detta?
Nästa fråga ställs från Dagens Medicin till Lena Hallengren:
Första frågan från DM: "Hur tänker du om det som kallas för arbetsmiljöskulden för de som har stått i frontlinjen och jobbat så hårt i vården och jobbar fortfarande. Det var fråga nummer ett."
Hallengren: "Jag hör att du inte använder ordet vårdskuld, jag vet inte om du då menar nånting annat men när det gäller vårdskulden och det som vi vet... Så här; man kan inte gå igenom en pandemi utan att det får konsekvenser för olika och kanske sannolikt alla delar utav samhället. Men när det gäller själva vårdskulden, det fakto att människor fått uppskjutna operationer och ingrepp, det kanske var möjligt dessutom att skjuta upp dem i mars men nu börjar det bli mer akut. Det här är något som socialstyrelsen borde ha fått ett uppdrag att titta på hur man kan stödja och underlätta den samordning som behöver ske mellan regionerna men det är verkligen ett arbete som vi har framför oss där det inte är aktuellt att ta över regionernas ansvar men stödja och samordna dom rådet sätt som ju är socialstyrelsens uppdrag."
Journalisten: "Nej, jag menade faktiskt det som kallas arbetsmiljöskulden med de personer som har jobbat i frontlinjen på golvet som är väldigt slitna nu och har jobbat så hårt."
Hallengren: "(skratt) Ja nej, jag hörde att du sa det... Eh, däremot tycker jag kanske att den frågan bör ställas till alla dem som är arbetsgivare i vården. Det är deras ansvars att det finns en situation som gör att personalen orkar, att dom har möjlighet till både återhämtning och gör att de kan hantera sin uppgift framöver."
Socialminister Lena Hallengren förstår inte ens vad ordet arbetsmiljöskuld innebär. Hon kan inte svara på frågan. Och sedan hänvisar hon till respektive arbetsgivare som ska se till att "det finns en situation som gör att personalen orkar" I en brinnande pandemi är detta vad en socialminister i Sverige menar.
Det jag menar är att vi behöver synliggöra de strukturer som påverkar beslutsfattande och grundläggande människosyn. Jag vill då koppla ministrarnas uttalande till en kunskapssammanställning, som arbetsmiljöverket givit i uppdrag att plocka fram till en mängd samhällsforskare, när det gäller arbetslivets organisering. Författarna finner fyra utvecklingslinjer som präglar strukturer i organisationers liv. Globalisering och digitalisering driver fram en etik och ett ideal som grundar sig på nyliberlistiska ideér där vi ser en alltmer ökad individualisering, flexiblisering, byråkratisering och informalisering, menar författarna till rapporten*. Det här leder till ett alltmer ökat ansvar på individen att göra sig själv anställningsbar, att vara "agil", det vill säga att själv både identifiera problem och lösa dem i organisationen så effektivt som möjligt, har blivit ledord. Det här nya sättet att organisera arbetet påtalar man, är förenade med risk för ohälsosam arbetsbelastning, eftersom man både förväntas lösa problem själv och samtidigt inte har en överblick av en alltmer fragmenterad och motsägelsefull verklighet.
Jag hävdar att vi kan inte forcera fram "agila", individuella, fiffiga lösningar på globala problem som befinner sig i en katastrofsituation. Agil är ett ord hämtat från IT-terminologi som man anammat inom affärsvärlden för att det verkar väldigt smart med dataprogram som hela tiden, självgående (med lite stöd från operativsystemet) likt Pacman, identifierar problem och eliminerar dem. Men människor är inte dataprogram. Konsulterna som lanserat den agila medarbetaren, den agila organisationen, har inte läst psykologi. Eller sociologi. Eller kritisk organisationsforskning.
Jag menar att även regeringen är en organisation som styrs av dessa strukturer. Men så länge allt sådant inte problematiseras har vi ingen chans att göra något åt dessa strömningar. Uppluckrade gränser och svårigheter att hantera gränser mellan olika aktörer och forum är en konsekvens av hur verksamheter idag är organiserade. I ljuset av detta blir civilministerns uttalande ett uttryck för kejsarens nya kläder som jag ser det. Hon har ingen koll alls.
I detta replikskifte från presskonferensen idag syns tydligt de spår som tecknats i ovan nämnda rapport kring strukturella strömningar i organisationer; 1. Upplösta gränser kring ansvar och befogenheter 2. Arbetsmiljö tycks saknas som fenomen och teori i de styrmodeller och strukturer som genomsyrar arbetslivet. 3. Fokus är på effektivitet och produktion av vad som ska "levereras". 4. Människor är reducerade till arbetskraft.
Det som skrämmer mig mest i detta är att det tunnelseende som uppenbarligen präglar makthavarna idag också helt saknar någon form av medmänskliga initiativ och reflektioner. Att man saknar kunskap och erfarenhet går att förstå. Det går att utveckla. Men jag hyser inte stort hopp om att den kyla som sprider ut sig parallellt med detta virus går att utveckla ett vaccin emot.
https://www.av.se/globalassets/filer/publikationer/kunskapssammanstallningar/nya-satt-att-organisera-arbete-betydelsen-for-arbetsmiljo-och-halsa_2018_2.pdf