Voica eller tystna?

25.02.2019

Inom organisationsforskning finns ett fält som intresserar sig för tystnad och Voice i organisationer. Det är ett brett fält. Voice innebär att påtala erfarenheter av att bli illa bemötta, eller påtala risker eller problem i verksamheten. En hel del forskning har ägnats åt fallstudier i samband med olika haverier eller katastrofer då det visat sig att medarbetare valt att vara tysta hellre än att yttra sig om felaktigheter på grund av rädsla för sanktioner. Detta och mycket annat kan man läsa om i antologin Voice and Silence in Organizations av Greenberg, J., & Edwards, M.S. (2009) Att inte "voica", kan alltså få allvarliga konsekvenser för samhället. Och motsatsen till att ge uttryck för oro, eller bekymmer eller fel innebär att tystna. En tidig teori om tystnad var Noelle-Neumann´s (1974) "Spiral of Silence" teori som beskriver hur tystnad som process kan uppstå i organisationen. Teorin föreslår att människor förblir tysta i situationer då de bedöms finnas lite öppet stöd. Detta på grund av rädsla för social exkludering eller själv-tvivel. Teorin har tillämpats för att identifiera situationer där rädsla för exkludering och isolering påverkar deras benägenhet att tala ut. Bowen & Blackmon (2003) visar att tystnad smittar och sprids inom organisationer så att tystnaden inte enbart gäller enskilda frågor utan även andra områden. Tystnaden i sig kan komma att påverka möjligheten att utveckla tillit och samarbete. Jag tänker på hur detta ofta känns igen på arbetsplatser där det pågår kränkande särbehandling eller olika typer av bad behaviour. Man vågar inte "voica" helt enkelt! att göra en anmälan kan bli nästan helt övermäktigt för någon som är utsatt för exkludering eftersom risken är hög att det blir värre. Stödet är då av avgörande betydelse. I många fall kring mobbning och särbehandling vill man att "vittnen" ska träda fram, eller man kräver av den utsatte att han eller hon skulle påpekat att beteendet är oönskat. Jag tror också att arbetsgivare fastnar i en slags rävsax kring detta med att kräva av den utsatte att "speak up, speak out or shut up" Det kan bli en paradox. Jag tror att voice och tystnadsforskning i organisationer behöver bli mer känt för att förstå processerna och dynamiken kring beteende som skapar rädsla för exkludering. Tystnad i sig är ett observandum. Att någon hellre är tyst än talar om ett problem är en organisatorisk riskfaktor i sig. Också för tredje part.