Reflektioner över narrativ metod

10.01.2018

I samband med etikkursen som snart avslutas har jag brottats med konfidentialitetsfrågan gällande berättelser. Narrativ metod bygger på berättelser. Ett friläggande av skeende, erfarenheter och privata tankar och känslor. Berättelsers styrka är just som jag ser det, att de går bortom schablonbeskrivningar av eventualiteter, kliver av det generaliserar och blir idiosynkratiska. En berättelse är inte utbytbar. Men den kan självklart ställas emot andra berättelser som visar på andra perspektiv på samma skeende. berättelser är i hög grad vittnesmål. Vi berättar för att göra något begripligt för lyssnaren och oss själva som berättare. Vi organiserar våra erfarenheter enligt Mishler genom berättelserna. Därför reser sig frågan om detta med anonymiseringen. Det räcker inte med standardtekniker som att byta namn och geografi. Det behövs mer. Av mina kursare har jag förstått att detta är ett gammalt dilemma inom etnografisk forskning som utvecklat en rad tekniker för att hantera dilemmat och det är tryggt att veta. Men jag vill förstås också fördjupa mig i hur man hanterar detta inom narrativ metod. Jag står därför i begrepp att fördjupa mig i (red.)Josselssons (1995) The Ethics and Process of The Studie of Lives. Ingången till henne hittade jag i Narrativa metoder i Socialt Arbete av Larsson, Lilja och Sjöstrand. Josselsson kommer från psykoterapiforskning. Ruthellen Jossellsson är professor i klinisk psykologi och praktiserande psykoterapeut. Hon har skrivit fler böcker om narrativ metod som jag avser att djupdyka i de närmaste månaderna. Men först ska jag nu avsluta etikkursen på fredag med en essä.