Etikessä

20.12.2017

Under kursen i etik har det blivit påtagligt att forskningsetik är en sak och forskaretik en annan. Jag håller på med en jämförelse mellan 2 olika avhandlingar vilket är en examinationsuppgift för kursen. Forskarna har helt olika förhållningssätt till etik både formellt men också moraliskt. I den ena avhandlingen som handlar om ledarskap inom äldreomsorgen har forskaren en mängd komplicerade beroendeförhållande både till de som hon intervjuar då hon valt ut dem utifrån, som hon själv beskriver, vet hur de arbetar och dessutom arbetar hon i en verksamhet som har till uppgift att granska de verksamheter som hon studerar. Det finns ytterligare komplicerade beroendeförhållande med andra aktörer. Det intressanta är att hon inte alls tycker att det är ett problem. Det saknas genomgående reflektioner kring etiska dilemman. Den andra avhandlingen har en helt annan medvetenhet kring etiska dilemma och väver in resonemang och redovisar val hon gjort i olika avseende baserade på etiska grunder. Hon har studerat personer som lämnat respektive är kvar i Jehovas Vittne. Det som blir tydligt i jämförelsen är just reflektioner kring forskarrollen vs avsaknaden av denna. Det finns mängder med litteratur om etik men det finns inte lika mycket kring moralfrågor. Vi snuddade vid det på en föreläsning och det blev direkt synligt att man inser att det finns ett släktskap mellan moral och etik men att det är svårfångat när det ena övergår i det andra. Jag minns när jag i grundutbildningen läste psykologi och blev hel chockad över vilka gräsliga öbegrepp som skett i den experimentella psykologin. Ett riktigt sådant gräsligt exempel är hur behavioristen Watson bestämde sig för att se om han kunde bevisa Tabula Rasa, att vi är viljelösa passiva måltavlor för social inlärning. Hans son hade en kanin som han tyckte mycket om. Pappan, som ju alltså också var forskare beslutade sig för att skrämma pojken varje gång han höll på med sin kanin för att se om pojken till slut skulle bli rädd för kaninen istället och undvika den. Och det lyckades. I alla andra sammanhang skulle man självklart betrakta detta som misshandel, övergrepp, psykopati, kanske sadism. Men det passerades i vetenskapens namn. Det är extremt obehagligt.  det finns förstås en mängd skrämmande experiment som aldrig skulle passera etiknämnden idag. Jag kommer att tänka på Zimbardo. Han som låg bakom det uppmärksammade katastrofprojektet på Stanford som fick avbrytas efter några dagar och hur han sedan själv skriver i Lucifereffekten att han mer eller mindre tystnat under mer än tjugo år för att han skämdes över hur han drogs med i experimentet och övergav sin moraliska kompass. Detta har sedan legat till grund för teorin om Lucifereffekten, dvs att vi ett givet sammanhang kan falla till föga för beteende som vi i grunden ser som förkastligt. Han belyser med sin teori och egna erfarenheter vikten av att som forskare och auktoritet alltid måste fråga sig om det man gör är något man kan stå för som människa, inte bara i sin funktion.