En annan sorts dehumanisering

09.12.2017

Sociolog och professor Karin Barron som undervisar på kursen i forskningsetik, tog upp på en föreläsning problemet med att vi i forskningens namn ofta gör oss skyldiga till att objektifiera människor. Det är ju inte alltid som det reflekteras över att s.k. objektiv forskning faktiskt förutsätter ett objektifierande, eller hur? Och hur påverkas etiska överväganden när vi ser människor som objekt? Historien är full av skrämmande exempel på detta. Vi behöver inte gå så långt. 

När vi slutar se människor som just människor, har vi börjat en avhumanisering. Detta är t ex vid handen i konflikter och i konfliktforskningen. Det jag tyckte var intressant var att Karin tog upp något som hon också skrivit om utifrån etik att även idealisering av vissa grupper eller individer faktiskt också är en form av avhumanisering. Idealiserandet bygger precis som demonisering på stereotyper och generalisering. Även det blir en form av objektifiering. Det här är en viktig aspekt att ha med sig som forskare. Jag tror att vi problematiserar just den aspekten väldigt lite i olika sammanhang. Inte minst när vi ska studera beteende och särskilt då beteende när det gäller sårbara grupper. Eftersom mitt område handlar om kränkande särbehandling och därmed en grupp som har just en hög sårbarhet blir det väsentligt att ha med sig att det inte nödvändigtvis är mest humant att se personer som offer för olika processer. Det mänskliga är det allmänmänskliga och där har vi alla en brokig historia vilket också innebär att vi har en agens i val vi gör. Och så fort jag ens skriver detta känner jag att det här väldigt lätt uppstår tolkningar och slutsatser som handlar om att utsatta "får skylla sig själv", "har valt det själv", och liknande. Det blir helt enkelt snabbt en dikotomi om gott och ont, rätt och fel, offer - förövare. Och det är en dimension. Den är inte oviktig men vi kommer just bara till en sådan moralisk kategorisering inom denna dimension. Om vi återgår till detta med objektifiering så är det få som vare sig vill skriva in sig under den rubriken eller bli bemötta av någon som gör det. Vi vill, i vårt allmänmänskliga möte förbli mänskliga, bli förstådda och känna att vi är accepterade. För det krävs en intersubjektivitet. Empati. Det behövs också vad vi kallar self-compassion. Att vi står ut med oss själva och varandra som imperfekta. Att vi inte blir dömda och inte vare sig demoniserade eller idealiserade. Vi vill bli sedda.