Det komplexa arbetslivet - Tema på CTA konferens på MAU

29.10.2018

För någon vecka sedan var det konferens arrangerad av CTA på Malmö Universitet. Många intressanta och tankeväckande presentationer i ett späckat program. 

Keynote speaker professor Marianne Törner på GU leder forskargruppen Säkerhet, organisation och ledarskap vid arbets- och miljömedicin på GU, inledde konferensen. Hon forskar om organisktoriskt säkerhetsklimat och säkerhetskultur ur ett organisationspsykologiskt perspektiv. Hon säger att forskningen är för ensidig när det gäller arbetslivet. Hon menar att det finns för mycket inriktning mot vad som är förutsättningar för psykisk hälsa och kvalitet och effektivitet.

Det här får nog många att höja på ögonbrynen. För mycket forskning kring förutsättningar för psykisk hälsa? Är det möjligt? Hon menar att vi istället behöver rikta fokus mot kraven i arbetslivet med betoning på hur vi hanterar paradoxala krav och värdekonflikter.

Det jag också frågar mig är att om det nu finns en överforskning på förutsättningar för psykisk hälsa, kvalitet och effektivitet, vad är den gemensamma nämnaren?

Det som kommer för mig då är jakten på klinisk perfektion. Och det är faktiskt en diagnos. Hälsoångest är en annan diagnos på samma spår. Och det finns en stark koppling mellan överpresterande och utmattningsreaktioner. Det blir ett hamsterhjul helt enkelt. Jakten på det perfekta är osunt helt enkelt.

Enligt Törner så behöver istället organisationer stödja konflikthanteringsprocesser och arbeta med strategier för att hantera komplexitet.

Ja, det tror jag också. Men kanske inte som det görs idag. Två medarbetare bråkar - skicka dem till företagshälsovården. Det blir bara mer av samma, dvs medarbetarna blir problemet i en organisation som inte "har problem". Istället tänker jag att det finns en källa att ösa ur konflikter vad gäller att få syn på organisatoriska riskområden. Vad handlar konflikten om? Vilka motstridiga krav inom organisationen blir synliga på kulturell och strukturell nivå?

Det jag läser in i det hon säger är att det blivit för mycket fokus kring den ideala arbetssituationen på bekostnad av att vi tappat förståelse kring den reella arbetssituationen i vårt komplexa arbetsliv.

Om vi bortser från problemen som finns uppstår en slags schimär som inte går att leva upp till. Jag tror också att detta paradoxalt ökar risken för censur, konflikter och utanförskap. Om vi inte blir så effektiva. Om vi inte glatt skuttar runt och bidrar till den goda arbetskulturen med ett leende på läpparna. Om vi säger att vi "gillar läget".

Och om vi pekar på problemen som inte får finnas.

Vi behöver nya glasögon för att kunna kritiskt granska och kommunicera hur det faktiskt är utan att riskera att åka ut.