Att föreställa sig realiteten

25.01.2018

"And I still believe in the truth that lies in experience and still hold to conviction that a psychology that does not take as its enterprise the study of whole human beings, in context, in time, is no psychology at all."

Jag läser Interpreting Experience: The Narrative Study of Lives (1995 red. Ruthellen Josselsson och Amia Lieblich). Ruthellen är narrationsforskare och teoretiker med bakgrund som psykolog och psykoterapeut. Hon framhåller referenser som Kohut, Winnicot, Bruner och Buber och andra pionjärer inom det man kallar det humanistiska perspektivet inom psykologin som under lång tid varit förvisad från mainstream-psykologisk forskning till förmån för positivistiska grundantagande. Därav citatet ovan. Den delen av narrativ metod och teori som har detta som utgångspunkt betonar vikten av att utforska människors erfarenheter, snarare än föreställningar, tankar och upplevelser. Detta med skillnad mellan erfarenhet och upplevelse har för mig varit oerhört centralt i samband med utredningar av kränkande särbehandling. Vi når ingenstans utan att framlägga var dessa föreställningar kommer ifrån. Vi kan inte förstå verkligheten utan att erfara den. Och det är just detta som narrativ teori på djupet betonar.

Josselsson understryker att genom att få tillgång till människors erfarenheter får vi också syn på vad som är verkligt och att uppgiften hos oss som narrationsforskare i mångt och mycket handlar om att föreställa oss denna verklighet: Imagining the Real. Utan möjlighet till att föreställa oss andras erfarenheter är vi enbart hänvisade till våra egna och det för oss inte närmare det som är väsenskilt. Och då tänker jag på språket som också visar oss detta genom att i vissa kulturer ha 1000 ord för snö, eller sand. Vi kan inte förställa oss de färger, utanför vårt spektra, som fåglarna uppfattar utifrån att de har andra synegenskaper än vi. Kärnan i narrativ metod lyfts här fram som att vi genom människors skilda erfarenheter också kan förstå generella sociala fenomen. Inte top down utan bottum up.

Josefsson påtalar också att för att vi ska kunna relatera till andras erfarenheter så förutsätter det en empatisk förmåga. Hon säger att empati som utgångspunkt i forskningen är förutsättningen för att kunna göra nya upptäckter om människan. Men att detta sällan lyfts fram vare sig i forskningsutbildning eller vetenskapsteori. Hon förespråkar därför "The empatic stance" som utgångspunkt för narrationsforskning.

"If we listen well, we will unearth what we did not expect. This becomes the paradigm for discovery."

Och det är här i mötet med det tidigare okända som föreställningsförmågan att sträcka oss bortom våra egna begränsade erfarenheter som vi också kan få syn på verkligheten. Det är på nåt sätt lösningen på den gordiska knuten. För till skillnad från att söka bekräftelse eller falsifiering av hypoteser så för detta fram nya hypoteser, nya perspektiv på vad som är verkligt. Där i ligger storheten i kvalitativ metod generellt. Utforskandet. Det som särskiljer narrativ metod är fokus på levda erfarenheter och hur dessa utvecklats, men också hur de gestaltar mening för individen om sig själv och andra. Susan E Chase som är medförfattare i antologin beskriver det så här:

"The significant point here is that the general is not fully evident to us in advance; we know the general fully only through its embodiment."

Det som för mig gör avtryck i denna läsning är att man vågar tala om att mänskliga erfarenheter inte är det samma som upplevelser. Berättelser är vittnesmål kring vad man varit med om. Det är inte något som enbart finns "i någons huvud" utan har sin grund i de sinnesintryck som blivit meningsbärande i ett givet sammanhang. Och jag tänker att det pratas alldeles för lite om detta. Vi behöver tydlig metodologi för att också kunna skilja på erfarenhetsbaserade berättelser och rapporter om tankar, slutsatser, övertygelser och projektioner. Narrativ analys handlar inte om att rakt av förmedla sanningsutsagor. Ett problem som jag ser det är att det finns en hävd inom narrativ metod att aldrig ifrågasätta människors berättelser, vilket direkt leder tanken till risken för fabulering och konstruerade berättelser. Det är djupt olyckligt. Därför är spaningen efter en verklighet så viktigt för att vi ska kunna få ny kunskap om sociala fenomen. Berättelser behöver därför alltid ledsagas av frågan om varför berättar man det här? För vem? I vilket sammanhang? Och vad är det man inte väljer att berätta? Hur ska vi kunna skilja mellan föreställningen och verkligheten? Kanske är det just i det att vara öppna för det vi inte förväntar oss.